110411

Precis två månader till BF. Det var ganska mycket bus igår när jag skulle sova, och det kändes riktigt skönt efter eftermiddagens panikkänslor.

De ringde från mödravården. Min BM är sjuk, så jag ska träffa en annan den här veckan. Jag undrade "blir hon sjuk länge", men det kunde de inte svara på. Hoppas inte. Jag har ingen lust att byta med bara två månader kvar. Håhåjaja.

Sen i lördags har det varit tråkigt hemmavid. Jag blev ledsen och sambon blev arg. För att jag blev arg. Fast jag var ju ledsen. I morse eskalerade det rejält.

Det är så bra för själen att få tillbaka ett "nä, inte när det gäller dig" när man har uttryckt att man känner att man inte får nån hjälp.

Inte när det gäller dig. Skönt och tryggt att få det från sin sambo. I kombination med "det där tyckte jag du skött så jävla taffligt så jag tänker inte ta något ansvar för det". "Det där" är tågresan till Gbg med barnen. Jag har bokat biljetter för att åka lördag och lämna dem och sen åka hem söndag. Men. En av Ls bästa kompisar har kalas på söndagen och jag sjunger konsert den kvällen. Dessutom är det hennes sista övningstillfälle inför dansuppvisningen på lördagen. Vi KAN åka på måndagen. Så jag har sagt till sambon "om du pratar med dina föräldrar kan väl du kolla om det är OK att vi kommer på måndagen istället". En gång sa jag det igår morse (när han kommit upp vid tio och jag hade kollat om det var möjligt att byta biljetterna...). Sen ringde jag hem från jobbet. Fick prata med sonen och bad honom påminna pappa. Pappa pratade med sina föräldrar igår, men han hade inte frågat. Han hade inte förstått att han skulle göra det, eftersom "jag kan inte läsa tankar". Han hade inte förstått. Men det var mitt fel- han kan ju inte läsa tankar. Sen sa han "du får göra som i det militärä, ställa motfrågan "har du förstått"".

Som vanligt är allt mitt fel. Jag ska bara hålla tyst, för han är "inte intresserad av att prata" med mig.

Han är blixtsnabb på att hävda att det är mig det är fel på. Det värsta är att jag efter 10 år har börjat tro att det är sant.

En vis ung kvinna skrev på sin blogg om att tillslut känna sig värdelös och oälskad. Jovars, jag förstår precis vad hon menar. "Taffligt skött" och "inte när det gäller dig".

Kärlek?

Bittert.

Jag får fler komplimanger av vänner och kollegor än av honom (kanske för att de inte känner mig- när man väl känner mig finns inget gott att säga?). Beröring, uppmuntran, omtanke? Nä, "inte när det gäller dig".