Dåligthumörvecka

Man SKULLE ju kunna tro att det är mens eller PMS, men det är det inte. Jag är bara ÅH så less är på min vardag. Tårarna ligger på lur och den där välbekanta värken i bröstkorgen gör sig påmind tätt som oftast. Det brukar gå över på en dag, men nu fortsätter det bara.

Det är bara gnäll, stök, bråk. Vi blir aldrig klara med huset, det blir aldrig fint här.  Gäster har vi aldrig. Det blir oöverstigligt. Och jag som alltid drömt om ett hem där det finns plats för barnens kompisar och för spontana middagar! Och så det där pockande behovet av bekräftelse som aldrig blir tillfredsställt, det som gör att det värker till i hjärtat när jag ser andra par göra fåniga saker som at hålla varandra i handen till exempel, eller bara se varandra i ögonen och le. Huden och kroppen minns på något konstigt, fysiskt, sätt beröring, pirret, värmen, den där speciella känslan av hud nära intill. Att bli sedd och uppskattad. Närhet.

Det blir liksom lite tråkigare allteftersom tiden går. Alla tråkiga saker som sägs. Ord som "bra" och "roligt" används aldrig utan negation, typ "det där var väl inte så bra" eller "det är inte roligt" till mig. Säger andra par nånsin "jag tycker om dig" till varandra? Jag minns inte när jag fick höra det sist, men när jag inte hört det på länge la jag ner att säga det. Och det är nog bortåt 7 år sen. De senaste åren har jag bara fått höra "jag tycker inte om dig när du...".

På något sätt krymper jag lite, lite varje dag. Delar inte mina funderingar längre,varken de glada eller ledsna. Busar inte längre- trött på att alltid få en sträng blick och ett "nej, det passar inte". Stänger av, stänger ute. Försöker att inte bry mig. Det finns alltid något som är viktigare än jag- datorn, nån film på TV, tidningen, att städa klart köket eller vad det nu kan vara. Saker som man inte kan avbryta för en oviktigt sak som en kram.

Han möter inte min blick, tittar inte på mig när han pratar med mig. tittar inte upp om jag kommer in är han är eller tvärt om. Ser mig inte? Vill inte se?

Jag vet att det inte finns ett "sen". Det här är livet. Oftast går det ganska bra mellan känslostormarna. Den här senaste var bara mer långvarig än de brukar vara.

Förmodligen är jag bara egoistisk. Och så ser jag mig i spegeln och förstår verkligen inte varför han skulle tycka om mig. Och jag blir bara bittrare och fulare och bittrare.

Blä.