Den där cyklingen fick mitt knä att gå ut i vild strejk, och tån som jag slog i 1:a juni slutade vara blå, men den var stooor och gjorde ont fortfarande. I Italien blev det promenader, hemma likaså. Som längst drygt en mil. Några gånger varvat med några joggkilometer.
Några dagar in i juli var jag och kollade knä och tå. Tån var det bara att tejpa. Knät var stabilt, och "lite smärta är ingen fara", och så skrev han ut Diklofenak. Under O-ringen blev det INGEN egen träning för mig, men många timmar med promenerande på TC i väntan på orienteraren är i alla fall något.
Så, igår, sista juli, skulle jag ut och gå-lunka. Bestämde mig för att se om det skulle funka med 5 km. Gick ner till lilla sjön 1 km bort, joggade runt sjön och lilla spåret så att det blev 5 km, gick hem. Och tänk- det GICK att jogga 5 km. Det var inte snyggt, det gick inte snabbt. Men det gick!
Träningsvärk? Jodå, den kommer smygande. Inatt väcktes jag 0123 när sjuåringen inte kunde sova efter kvällens film och kl 0340 när ettåringen fått nog av spjälsängen. Efter det var vi fyra personer i "stora" 1,60-sängen. Lilleman sov på min arm och jag kunde bara ligga på sidan. Sov man gott då? Nä. Klockan fem värkte ryggen och höften och jag tänte "JAG MÅSTE FÅ LÄGGA MIG PÅ RYGG" och försökte lägga tillbaks den minste i sin säng. Han blev KLARvaken på en gång. Tillbaka till stora sängen, och knappt hann han trassla in tassarna i mitt hår igen förrän han somnade. Och där låg jag som en räka igen. Suck. Strax efter 6 började jag röra på mig, och när hans "kudde" började röra sig vaknade den lille också. Kort sagt- den där återhämtningssömnen blev inte riktigt som jag hade hoppats...
Men, men. Jag fick i alla fall joggat. Fokus på höfter, fötter, armar som pendlar framåt istället för i sidled. Full fart framåt med fokus på försiktighet, typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar