V 43 gick helt klart i körsångens tecken. Körrep tisdag och torsdag, Tyska Kyrkan 12- 1730 i lördags och Ängby Kyrka 15-1930 i söndags. Det VAR maffigt, verkligen, och Ein Deutsches Requiem är helt klart vacker musik. Mycket vacker, i vissa delar. Och visst är det häftigt att få vara en liten, liten alt-del i det hela, även om man blir försvinnande liten bland sissådär 120 medverkande, varav kanske 80 korister.
Sopransolisten var glimrande (måste kolla vad hon hette!!) med silverren, bärande ljuvlig röst, utan det där lite hårda som skär igenom på höga sopraner. Och basbarytonen Andreas Lundmark... Ojojoj. Han ser ut som en farlig pojke men låter som en gud. Flytande sammet rann ur strupen på honom! Jag googlade honom nu, och ser man hans sångargärning svart på vitt kan man inte annat än småskämmas lite för att vi inte var ännu bättre, vi i kören...
Tyska kyrkans dirigent Michael Dierks var ett energipiller på två ben. Från att vår egen dirigent inte hinner med att ägna altarna en blick och dessutom gnäller över att "Kören inte tittar upp" fick vi, just vi altar, cred av MD för "den fantastiska kontakten " mellan honom och oss. Tänk vad lite beröm gör gott för själen.
Med så mycket sång rök min egentidskonto all världens väg, så träningen fick helt enkelt anstå en vecka.
Sen skas det ju halloweenpysslas och göras pumpor och sånt. Sånt får man helt enkelt inte prioritera bort!
Matmässigt var helgen inte särskilt lyckad heller, men ÅH så gott det var att synda. : ) Åt GODIS för första gången på sex veckor. Och kladdkaka. Inatt fick vi fel på elen hemma, så spis och annat var helt döda. Ingen äggröra och bara för gammal fil hemma. Det fick bli macka. Jaja. För att kunna känna att man är "duktig" måste man ju vara inte fullt lika strikt ibland. Eller hur!? : )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar