Obehaglig insikt

Jag behöver beröring och komplimanger för att gå runt. Helst från den jag lever med. Fast sånt är inte så viktigt för honom. Det är t ex en vecka sen vi kramades. Är det normalt, eller? Min tolkning är att han inte vill krama mig för att jag är ful och tjock och naturligtvis för att han helt enkelt inte tycker om mig. Som om det skulle vara bra för nån att tänka så.

Den obehagliga insikten var dock en annan. Våren 2008 var min kör i Italien. Det var ungefär samma situation hemma då som nu, och jag mådde inte så himla bra. Körmedlemmarna hann prata ganska mycket med varandra under den där veckan. Jag minns att jag frågade en av basarna om han nånsin gav sin fru komplimanger. Han tittade på mig som om jag var konstig och sa "jaaa. Det gör jag nog nästan varje dag". Jag kommer PRECIS ihåg den där värken i mellangärdet som spred sig då. Den är samma idag när jag tänker på händelsen.

Den obehagliga insikten är att det är 4 år sen. 10% av mitt liv. I 10% av mitt liv har jag levt med en människa som A L D R I G säger att jag är fin, bra eller på annat sätt är intressant/värdefull/speciell för honom. Aldrig ett spontant "oj, va fin du är" de numer få gånger jag klär upp mig och tar på lite smink. Jag brukar vänta för att se om det ska komma, sen frågar jag om det ser OK ut. Han brukar svara "jodå". I bästa fall har han i alla fall tittat på mig.

Och tänk om han har rätt. Jag är faktiskt inte värd speciellt mycket.