Det är två veckor sen skärtorsdagen. Vansinnestempot regerar i mitt liv just nu. Plus förkylning, plus ett badrum som ALDRIG blir klart, plus hyfsat höggravid. Drömläget känns avlägset. Idag står det "20" i min almanacka. Det står för 20 arbetsdagar kvar... Den tiden står inte riktigt i proportion till alla måsten på jobbet och hemma.
I måndags var jag hos Johanna. Efter söndagens kapitalsvacka (kunde sovit hela dan!) tänkte jag att det nog var dags för järntabletter. Men icke.
Bra järnvärde, bra blodtryck. Inga direkta krämpor. Inte illa för en förtiåring i v 34+1. Jag har gått upp 15 kg. Egentligen tycker jag att det är lite mycket, men det är "som det brukar". Hoppas att det bara är bebben som ökar i vikt de sista veckorna nu. Bebisens hjärta tickade som det skulle, och magkurvan hade börjat peka lite uppåt. Stor bebis? Förmodligen inte. Barnmorskan trodde bara att det är för att jag är så lång och att den inte behöver trycka ihop sig. Hoppas hon har rätt. En bjässe på 55 cm och 5 kg känns onödigt...
Men nog tryter orken. Och humöret. Tårarna trillar när motgångarna känns oöverstigliga. Typ när jag var tvungen att åka och handla kl 21 i måndags eftersom A L L T var slut hemma. Eller när barnen ALDRIG blir klara på morgonen och jag känner hur min arbetstid bara krymper och stressen växer. Eller när hela ryggen skriker VILA efter att ha motbalanserat kulan på magen en hel dag.
MEN jag håller min sockerfria livsstil, jag äter mina lunchlådor, jag väljer vardagsmotion. Utom idag; oknäppbar jacka + förkylning+ svinkall + cykel var ingen lockande kombo...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar