Ute och cyklar- vättern runt!

Den 15 var en solig dag i Sthlm. O skjutade mig till tåget. De stora barnen var hemma och barnvakten skulle komma vid ettiden. Jag fick ombord cykeln och satte mig i restaurangvagnen. Vid borden pratade mänskor som aldrig träffats med varandra. Trevligt! En "äldre" herre satt mitt emot mig, och vi hann avhandla mycket innan vi gick till våra kupéer för lite vila. Jag vilade tills jag fick huvudvärk och gick då upp för kaffe. Den äldre herren kom också, så vi gjorde kaffesällskap. Han jobbade med jämställdhetsministern- spännande!!

Vi skulle vara framme 16.56. Då var vi nog kvar i Mjölby där vi inväntade passerande tåg. Sen rullade vi in i Motala och blev stående. Rullade lite fram, lite bak. Vid sjutiden visade det sig att Trafikverket inte lämnade tillstånd för parkering, trots att Motala Trains lämnat tillstånd... Va f-n!? Jag skulle ju käka vid 6 och sen sova till midnatt? Värre för dem som startade vid åtta- de fick plötsligt bråttom!

Vi fick tillslut gå av, kanske halv åtta. En tjej från Piteå och jag gick in till stan. Jag shoppade handskar och rumpräddare och koffeinkick och en mössa. Det skulle bli regn från ca kl 02... Brrr! Spaghetti på vägen tillbaka, efter kl 21. Pratade med en islänning som skulle cykla!

Min dag bestod av upp kl 5, i säng och sova vid sju. Upp vid halvniotiden, havregrynsgröt. Kaffe. Köpa lite mat på vägen. Latte på centralen. Och en macka jag aldrig åt... Pastasallad på tåget. Lite nötter. Lite kaffe. En grov macka med skagenost. Vatten, bubbelvatten. Smothien från centralen. Spaghettin. Till "frukost" vid midnatt hade jag müsli i en burk och yoghurt inköpt när vi åkte. Mer vatten. Ett ägg. På med kläder. Stel i ryggen. 2 veckor utan träning gör att min rygg får skottvarning... Tån gjorde ont, knät likaså. Ingen superkänsla!

Upp vid midnatt, efter 2 timmars slummer med Winnerbäck i lurarna. På med kläder, käka. Kunde inte gå med skon för att det gjortde ont i tån... Smörja ryggen med Voltarensalva. Ut med cykeln, cykla iväg till start. På med nummerlapp. Dricka lite till.

Starterna gick. Folk som åkt 5 ggr, 13 grr, 27 ggr. Galet! Tog en Voltaren och ett djupt andetag.

De första 2 milen var OK. Mörkt men ljusnande. Min lampa funkade sådär, men det gjorde inte så mycket. Efter nån timme kom regnet. Först inte så allvarligt, men det tilltog. Fick sällskap av en annan ensamåkare i backarna ner mot Gränna. Mitt knä protesterade, så jag kände att jag ville cykla i egen takt!

Depå i Gränna. Bulle, blåbärssoppa. Kaffe. Vidare mot Jönköping. Mer regn. Kallt, blåsigt. Regnigt. Genomfrusen och blöt i Jönköping. Depån var i något lager. FULLT med frysande, huttrande, vilande cyklister. Jag skulle ringa hem, men min telefon var död! Jag var BRA nära att ge upp. Tänk om knät skulle helkrascha? Tänk om jag fick hjärtmuskelinflammation? Var det värt det?! När jag kom ut därifrån, efter 20-30 min, hade det slutat regna. Uppförsbackarna efter Jkpg gick bra. Det stod två av killarna. En av dem såg ut som Gs brorsa. Och LÄT som han!? Jag ropade ett "Tja, Pelle". Undrar jag om det var han?!

Pigg efter depåerna, fortare trött efter stopp efter varje depå. Vila nerför, trampa på. Låga växlar, hög kadens.

Depå i Fagerhult, depå med lasagne i Hjo. Sol! Jag bytte ponchon mot en ärmlös väst. Den var blöt men torkade ganska fort. Cykla, cykla. Efter några depåer fungerade högerknät knappt alls, och jag nästan grät för att det gjorde så ont. Bullar, saltgurka, kaffe, blåbärssoppa, sportdryck. Bananchips, bars. Tuggtabletter. Cykla på. När det stod "150" km började jag verkligen känna ett "kanske". Karlsborg. Sol. Ont i knät. Mellantid. Depåer. Cykla på. 10 mil kvar, 9, 8, 7. Bro, sega backar i Medevi, honungsbulle. Sista depån, ut på stora vägen. 2 mil kvar. Lyckokänsla. Det skulle gå, det skulle gå! Ökade farten, höjde växeln. Trampa på. Endorfiner. 6 km kvar till Motala. Tårögd. Framme vid stan, sista kilometrarna. Trampa på, trampa fort, trampa hårt. Ta i. Mycket ork kvar. Längtan efter familjen.

Så målet. Då kom tårarna. Jag skulle fan klara det. 30 mil. Jag?!!? Jag såg Ola före han såg mig och med glädjetårar i ögonen rullade jag i mål. En magisk känsla. Rörd, trött, lycklig, euforisk.

Jag hade fan klarat det. Det tog 15 tim 44 minuter, men ändå. I normala fall bryter ca 500 pers. I år bröt 2500, förmodligen pga regnet. Det och min ganska magra uppladdning gör att jag ändå är ganska stolt över min prestation!

Potatissalladen var himlagod. Och ölen! Jag hämtade grejer och överdragskläder, och sen sov jag i bilen. Jag KUNDE inte hålla mig vaken!

Strax efter 10 var vi hemma. Hann klappa om R. Skulle flytta S som vaknade, så jag fick lite efterlängtat mys.

Sen sov jag som en gris.

Fatta. Jag har cyklat 30 mil. Galet!!

Ute och cyklar- en oväntad utmaning

Den 20 april fick jag ett FB-mail av min gamla gymnasiekompis i Skåne. Tjejen som hon skulle cykla Vättern med var skadad och skulle inte kunna cykla. Men visst ville jag...?

Ville, absolut. Men 30 mil med mindre än 2 månader kvar? Jag velade lite under några dagar men mailade väl ett "jo" tillslut. Den 28 april cyklade jag lite drygt 2 mil, på Valborgsmässoafton drygt 3. Läskigt med de smala däcken och de ovana växlarna.

Veckorna som följde blev det kanske 5 mil/ vecka i bästa fall. Den 17 maj var det Kristi Him, och barnen var i Kållered. Jag cyklade till Cykloteket, fick en dropintid på service, köpte skor. Fast de var ju inte tillsäckligt breda, så jag fick tipset att lästa ut dem... Veckan därpå cyklade jag en femmilsrunda på Ekerö och så in till stan för utlästning. Dan därpå åkte jag in med S och gick hem, längs Norr Mälarstrand, vid Rålis, hem över Tranebergsbron. Varmt, soligt, liten kille i vagn. 1 mils promenad, ungefär. Underbart!

Det är inte helt lätt att få till långa pass med tre barn och en sambo med oreglebundna arbetstider, men det fick bli det cyklande det blev. På onsdagen skulle jag ut medan sambon var ledig. Punka... Köpte en förpackning däck och slang och inväntade nästa lediga dag.

Planen var att cykla långcykling- 10 mil- på söndagen 3 juni. Den 1 juni tjongade jag vänster lilltå i en dörr. Tån blev blå och tre nummer större. Inga skor gick på. Dan därpå var det 4 grader varmt och regn i stan. Och förtioårfest för M. Vi var hemma kl 03... Och då bröt förkylningen ut. Med 14 dagar kvar kunde jag inte cykla! På nationaldagen fanns utrymme och tid för reparation och cykling. Lådan med slang och däck hade ingen slang... Så på torsdagen blev det T-bana för mig till Vinsta för byte. Morr. Den 10:e, med mindre än 1 v var och efter dotterns kalas, lagade vi cykel och jag gav mig av. Klockan var halv sex, ungefär. Jag cyklade ut på Ekerö. Trampade och trampade. När jag var hemmavid igen hade jag 9.2 mil på klockan. Det var bara att trampa 8 km till. Inte optimalt för förkylning och tå, men jag ville veta att jag klarade 10 mil.

På onsdagen cyklade jag kanske 15 min, men tån värkte och höger knä likaså. Det fick bli vila.

In i det sista visste jag inte om jag skulle åka. Väderkartan lovade regn. På tisdagskvällen var jag och köpte arm- och benvärmare och en regnponcho. Sadel- och styresväskorna var slut... :P

Tja. Knappt 2 månaders träning, varav i princip INGEN de sista 2 v. Förutom en galen 10 milsrunda. Hur skulle det gå!?