Dåligthumörvecka

Man SKULLE ju kunna tro att det är mens eller PMS, men det är det inte. Jag är bara ÅH så less är på min vardag. Tårarna ligger på lur och den där välbekanta värken i bröstkorgen gör sig påmind tätt som oftast. Det brukar gå över på en dag, men nu fortsätter det bara.

Det är bara gnäll, stök, bråk. Vi blir aldrig klara med huset, det blir aldrig fint här.  Gäster har vi aldrig. Det blir oöverstigligt. Och jag som alltid drömt om ett hem där det finns plats för barnens kompisar och för spontana middagar! Och så det där pockande behovet av bekräftelse som aldrig blir tillfredsställt, det som gör att det värker till i hjärtat när jag ser andra par göra fåniga saker som at hålla varandra i handen till exempel, eller bara se varandra i ögonen och le. Huden och kroppen minns på något konstigt, fysiskt, sätt beröring, pirret, värmen, den där speciella känslan av hud nära intill. Att bli sedd och uppskattad. Närhet.

Det blir liksom lite tråkigare allteftersom tiden går. Alla tråkiga saker som sägs. Ord som "bra" och "roligt" används aldrig utan negation, typ "det där var väl inte så bra" eller "det är inte roligt" till mig. Säger andra par nånsin "jag tycker om dig" till varandra? Jag minns inte när jag fick höra det sist, men när jag inte hört det på länge la jag ner att säga det. Och det är nog bortåt 7 år sen. De senaste åren har jag bara fått höra "jag tycker inte om dig när du...".

På något sätt krymper jag lite, lite varje dag. Delar inte mina funderingar längre,varken de glada eller ledsna. Busar inte längre- trött på att alltid få en sträng blick och ett "nej, det passar inte". Stänger av, stänger ute. Försöker att inte bry mig. Det finns alltid något som är viktigare än jag- datorn, nån film på TV, tidningen, att städa klart köket eller vad det nu kan vara. Saker som man inte kan avbryta för en oviktigt sak som en kram.

Han möter inte min blick, tittar inte på mig när han pratar med mig. tittar inte upp om jag kommer in är han är eller tvärt om. Ser mig inte? Vill inte se?

Jag vet att det inte finns ett "sen". Det här är livet. Oftast går det ganska bra mellan känslostormarna. Den här senaste var bara mer långvarig än de brukar vara.

Förmodligen är jag bara egoistisk. Och så ser jag mig i spegeln och förstår verkligen inte varför han skulle tycka om mig. Och jag blir bara bittrare och fulare och bittrare.

Blä.

...och några steg till...

Det har faktiskt blivit två 5 km-rundor till!! En med 3,5 varv runt Kyrksjön och en med två varv runt Åkeshovsslingan och ett runt sjön. 5 km känns lite fånigt kort, men det är så mycket bättre än ingenting! Upplägget är att jag går asfaltskilometern till sjön, joggar min 5 km och sen går hem. Jag tror att det är bra att låta bli asfalten. Och jag har inte dött av träningsvärk än så länge. Jag övar mig i att fokusera på hur jag springer, och jag upplever absolut ett det flyter bättre om jag drar in höfterna, spänner magen, jobbar mer parallellt med armarna. Känner varje gång att "jag borde köra core", men det är ju inte så enkelt att göra. Eller så är det precis det det är. Framför TVn. Det enda som hindrar mig är jag tycket att det är lite pinsamt att göra sånt när andra ser på...

Korta sekvenser känner jag flytet, farten, ruset, men sen blir det bara jobbigt igen. Men det är väl bara att slita på?! Så tung som jag är nu har jag aldrig varit, så det KAN ju bara bli enklare!!

Små, små steg mot löpning!

Den där cyklingen fick mitt knä att gå ut i vild strejk, och tån som jag slog i 1:a juni slutade vara blå, men den var stooor och gjorde ont fortfarande. I Italien blev det promenader, hemma likaså. Som längst drygt en mil. Några gånger varvat med några joggkilometer.

Några dagar in i juli var jag och kollade knä och tå. Tån var det bara att tejpa. Knät var stabilt, och "lite smärta är ingen fara", och så skrev han ut Diklofenak. Under O-ringen blev det INGEN egen träning för mig, men många timmar med promenerande på TC i väntan på orienteraren är i alla fall något.

Så, igår, sista juli, skulle jag ut och gå-lunka. Bestämde mig för att se om det skulle funka med 5 km. Gick ner till lilla sjön 1 km bort, joggade runt sjön och lilla spåret så att det blev 5 km, gick hem. Och tänk- det GICK att jogga 5 km. Det var inte snyggt, det gick inte snabbt. Men det gick!

Träningsvärk? Jodå, den kommer smygande. Inatt väcktes jag 0123 när sjuåringen inte kunde sova efter kvällens film och kl 0340 när ettåringen fått nog av spjälsängen. Efter det var vi fyra personer i "stora" 1,60-sängen. Lilleman sov på min arm och jag kunde bara ligga på sidan. Sov man gott då? Nä. Klockan fem värkte ryggen och höften och jag tänte "JAG MÅSTE FÅ LÄGGA MIG PÅ RYGG" och försökte lägga tillbaks den minste i sin säng. Han blev KLARvaken på en gång. Tillbaka till stora sängen, och knappt hann han trassla in tassarna i mitt hår igen förrän han somnade. Och där låg jag som en räka igen. Suck. Strax efter 6 började jag röra på mig, och när hans "kudde" började röra sig vaknade den lille också. Kort sagt- den där återhämtningssömnen blev inte riktigt som jag hade hoppats...


Men, men. Jag fick i alla fall joggat. Fokus på höfter, fötter, armar som pendlar framåt istället för i sidled. Full fart framåt med fokus på försiktighet, typ.