Dåligthumörvecka

Man SKULLE ju kunna tro att det är mens eller PMS, men det är det inte. Jag är bara ÅH så less är på min vardag. Tårarna ligger på lur och den där välbekanta värken i bröstkorgen gör sig påmind tätt som oftast. Det brukar gå över på en dag, men nu fortsätter det bara.

Det är bara gnäll, stök, bråk. Vi blir aldrig klara med huset, det blir aldrig fint här.  Gäster har vi aldrig. Det blir oöverstigligt. Och jag som alltid drömt om ett hem där det finns plats för barnens kompisar och för spontana middagar! Och så det där pockande behovet av bekräftelse som aldrig blir tillfredsställt, det som gör att det värker till i hjärtat när jag ser andra par göra fåniga saker som at hålla varandra i handen till exempel, eller bara se varandra i ögonen och le. Huden och kroppen minns på något konstigt, fysiskt, sätt beröring, pirret, värmen, den där speciella känslan av hud nära intill. Att bli sedd och uppskattad. Närhet.

Det blir liksom lite tråkigare allteftersom tiden går. Alla tråkiga saker som sägs. Ord som "bra" och "roligt" används aldrig utan negation, typ "det där var väl inte så bra" eller "det är inte roligt" till mig. Säger andra par nånsin "jag tycker om dig" till varandra? Jag minns inte när jag fick höra det sist, men när jag inte hört det på länge la jag ner att säga det. Och det är nog bortåt 7 år sen. De senaste åren har jag bara fått höra "jag tycker inte om dig när du...".

På något sätt krymper jag lite, lite varje dag. Delar inte mina funderingar längre,varken de glada eller ledsna. Busar inte längre- trött på att alltid få en sträng blick och ett "nej, det passar inte". Stänger av, stänger ute. Försöker att inte bry mig. Det finns alltid något som är viktigare än jag- datorn, nån film på TV, tidningen, att städa klart köket eller vad det nu kan vara. Saker som man inte kan avbryta för en oviktigt sak som en kram.

Han möter inte min blick, tittar inte på mig när han pratar med mig. tittar inte upp om jag kommer in är han är eller tvärt om. Ser mig inte? Vill inte se?

Jag vet att det inte finns ett "sen". Det här är livet. Oftast går det ganska bra mellan känslostormarna. Den här senaste var bara mer långvarig än de brukar vara.

Förmodligen är jag bara egoistisk. Och så ser jag mig i spegeln och förstår verkligen inte varför han skulle tycka om mig. Och jag blir bara bittrare och fulare och bittrare.

Blä.

...och några steg till...

Det har faktiskt blivit två 5 km-rundor till!! En med 3,5 varv runt Kyrksjön och en med två varv runt Åkeshovsslingan och ett runt sjön. 5 km känns lite fånigt kort, men det är så mycket bättre än ingenting! Upplägget är att jag går asfaltskilometern till sjön, joggar min 5 km och sen går hem. Jag tror att det är bra att låta bli asfalten. Och jag har inte dött av träningsvärk än så länge. Jag övar mig i att fokusera på hur jag springer, och jag upplever absolut ett det flyter bättre om jag drar in höfterna, spänner magen, jobbar mer parallellt med armarna. Känner varje gång att "jag borde köra core", men det är ju inte så enkelt att göra. Eller så är det precis det det är. Framför TVn. Det enda som hindrar mig är jag tycket att det är lite pinsamt att göra sånt när andra ser på...

Korta sekvenser känner jag flytet, farten, ruset, men sen blir det bara jobbigt igen. Men det är väl bara att slita på?! Så tung som jag är nu har jag aldrig varit, så det KAN ju bara bli enklare!!

Små, små steg mot löpning!

Den där cyklingen fick mitt knä att gå ut i vild strejk, och tån som jag slog i 1:a juni slutade vara blå, men den var stooor och gjorde ont fortfarande. I Italien blev det promenader, hemma likaså. Som längst drygt en mil. Några gånger varvat med några joggkilometer.

Några dagar in i juli var jag och kollade knä och tå. Tån var det bara att tejpa. Knät var stabilt, och "lite smärta är ingen fara", och så skrev han ut Diklofenak. Under O-ringen blev det INGEN egen träning för mig, men många timmar med promenerande på TC i väntan på orienteraren är i alla fall något.

Så, igår, sista juli, skulle jag ut och gå-lunka. Bestämde mig för att se om det skulle funka med 5 km. Gick ner till lilla sjön 1 km bort, joggade runt sjön och lilla spåret så att det blev 5 km, gick hem. Och tänk- det GICK att jogga 5 km. Det var inte snyggt, det gick inte snabbt. Men det gick!

Träningsvärk? Jodå, den kommer smygande. Inatt väcktes jag 0123 när sjuåringen inte kunde sova efter kvällens film och kl 0340 när ettåringen fått nog av spjälsängen. Efter det var vi fyra personer i "stora" 1,60-sängen. Lilleman sov på min arm och jag kunde bara ligga på sidan. Sov man gott då? Nä. Klockan fem värkte ryggen och höften och jag tänte "JAG MÅSTE FÅ LÄGGA MIG PÅ RYGG" och försökte lägga tillbaks den minste i sin säng. Han blev KLARvaken på en gång. Tillbaka till stora sängen, och knappt hann han trassla in tassarna i mitt hår igen förrän han somnade. Och där låg jag som en räka igen. Suck. Strax efter 6 började jag röra på mig, och när hans "kudde" började röra sig vaknade den lille också. Kort sagt- den där återhämtningssömnen blev inte riktigt som jag hade hoppats...


Men, men. Jag fick i alla fall joggat. Fokus på höfter, fötter, armar som pendlar framåt istället för i sidled. Full fart framåt med fokus på försiktighet, typ.

Ute och cyklar- vättern runt!

Den 15 var en solig dag i Sthlm. O skjutade mig till tåget. De stora barnen var hemma och barnvakten skulle komma vid ettiden. Jag fick ombord cykeln och satte mig i restaurangvagnen. Vid borden pratade mänskor som aldrig träffats med varandra. Trevligt! En "äldre" herre satt mitt emot mig, och vi hann avhandla mycket innan vi gick till våra kupéer för lite vila. Jag vilade tills jag fick huvudvärk och gick då upp för kaffe. Den äldre herren kom också, så vi gjorde kaffesällskap. Han jobbade med jämställdhetsministern- spännande!!

Vi skulle vara framme 16.56. Då var vi nog kvar i Mjölby där vi inväntade passerande tåg. Sen rullade vi in i Motala och blev stående. Rullade lite fram, lite bak. Vid sjutiden visade det sig att Trafikverket inte lämnade tillstånd för parkering, trots att Motala Trains lämnat tillstånd... Va f-n!? Jag skulle ju käka vid 6 och sen sova till midnatt? Värre för dem som startade vid åtta- de fick plötsligt bråttom!

Vi fick tillslut gå av, kanske halv åtta. En tjej från Piteå och jag gick in till stan. Jag shoppade handskar och rumpräddare och koffeinkick och en mössa. Det skulle bli regn från ca kl 02... Brrr! Spaghetti på vägen tillbaka, efter kl 21. Pratade med en islänning som skulle cykla!

Min dag bestod av upp kl 5, i säng och sova vid sju. Upp vid halvniotiden, havregrynsgröt. Kaffe. Köpa lite mat på vägen. Latte på centralen. Och en macka jag aldrig åt... Pastasallad på tåget. Lite nötter. Lite kaffe. En grov macka med skagenost. Vatten, bubbelvatten. Smothien från centralen. Spaghettin. Till "frukost" vid midnatt hade jag müsli i en burk och yoghurt inköpt när vi åkte. Mer vatten. Ett ägg. På med kläder. Stel i ryggen. 2 veckor utan träning gör att min rygg får skottvarning... Tån gjorde ont, knät likaså. Ingen superkänsla!

Upp vid midnatt, efter 2 timmars slummer med Winnerbäck i lurarna. På med kläder, käka. Kunde inte gå med skon för att det gjortde ont i tån... Smörja ryggen med Voltarensalva. Ut med cykeln, cykla iväg till start. På med nummerlapp. Dricka lite till.

Starterna gick. Folk som åkt 5 ggr, 13 grr, 27 ggr. Galet! Tog en Voltaren och ett djupt andetag.

De första 2 milen var OK. Mörkt men ljusnande. Min lampa funkade sådär, men det gjorde inte så mycket. Efter nån timme kom regnet. Först inte så allvarligt, men det tilltog. Fick sällskap av en annan ensamåkare i backarna ner mot Gränna. Mitt knä protesterade, så jag kände att jag ville cykla i egen takt!

Depå i Gränna. Bulle, blåbärssoppa. Kaffe. Vidare mot Jönköping. Mer regn. Kallt, blåsigt. Regnigt. Genomfrusen och blöt i Jönköping. Depån var i något lager. FULLT med frysande, huttrande, vilande cyklister. Jag skulle ringa hem, men min telefon var död! Jag var BRA nära att ge upp. Tänk om knät skulle helkrascha? Tänk om jag fick hjärtmuskelinflammation? Var det värt det?! När jag kom ut därifrån, efter 20-30 min, hade det slutat regna. Uppförsbackarna efter Jkpg gick bra. Det stod två av killarna. En av dem såg ut som Gs brorsa. Och LÄT som han!? Jag ropade ett "Tja, Pelle". Undrar jag om det var han?!

Pigg efter depåerna, fortare trött efter stopp efter varje depå. Vila nerför, trampa på. Låga växlar, hög kadens.

Depå i Fagerhult, depå med lasagne i Hjo. Sol! Jag bytte ponchon mot en ärmlös väst. Den var blöt men torkade ganska fort. Cykla, cykla. Efter några depåer fungerade högerknät knappt alls, och jag nästan grät för att det gjorde så ont. Bullar, saltgurka, kaffe, blåbärssoppa, sportdryck. Bananchips, bars. Tuggtabletter. Cykla på. När det stod "150" km började jag verkligen känna ett "kanske". Karlsborg. Sol. Ont i knät. Mellantid. Depåer. Cykla på. 10 mil kvar, 9, 8, 7. Bro, sega backar i Medevi, honungsbulle. Sista depån, ut på stora vägen. 2 mil kvar. Lyckokänsla. Det skulle gå, det skulle gå! Ökade farten, höjde växeln. Trampa på. Endorfiner. 6 km kvar till Motala. Tårögd. Framme vid stan, sista kilometrarna. Trampa på, trampa fort, trampa hårt. Ta i. Mycket ork kvar. Längtan efter familjen.

Så målet. Då kom tårarna. Jag skulle fan klara det. 30 mil. Jag?!!? Jag såg Ola före han såg mig och med glädjetårar i ögonen rullade jag i mål. En magisk känsla. Rörd, trött, lycklig, euforisk.

Jag hade fan klarat det. Det tog 15 tim 44 minuter, men ändå. I normala fall bryter ca 500 pers. I år bröt 2500, förmodligen pga regnet. Det och min ganska magra uppladdning gör att jag ändå är ganska stolt över min prestation!

Potatissalladen var himlagod. Och ölen! Jag hämtade grejer och överdragskläder, och sen sov jag i bilen. Jag KUNDE inte hålla mig vaken!

Strax efter 10 var vi hemma. Hann klappa om R. Skulle flytta S som vaknade, så jag fick lite efterlängtat mys.

Sen sov jag som en gris.

Fatta. Jag har cyklat 30 mil. Galet!!

Ute och cyklar- en oväntad utmaning

Den 20 april fick jag ett FB-mail av min gamla gymnasiekompis i Skåne. Tjejen som hon skulle cykla Vättern med var skadad och skulle inte kunna cykla. Men visst ville jag...?

Ville, absolut. Men 30 mil med mindre än 2 månader kvar? Jag velade lite under några dagar men mailade väl ett "jo" tillslut. Den 28 april cyklade jag lite drygt 2 mil, på Valborgsmässoafton drygt 3. Läskigt med de smala däcken och de ovana växlarna.

Veckorna som följde blev det kanske 5 mil/ vecka i bästa fall. Den 17 maj var det Kristi Him, och barnen var i Kållered. Jag cyklade till Cykloteket, fick en dropintid på service, köpte skor. Fast de var ju inte tillsäckligt breda, så jag fick tipset att lästa ut dem... Veckan därpå cyklade jag en femmilsrunda på Ekerö och så in till stan för utlästning. Dan därpå åkte jag in med S och gick hem, längs Norr Mälarstrand, vid Rålis, hem över Tranebergsbron. Varmt, soligt, liten kille i vagn. 1 mils promenad, ungefär. Underbart!

Det är inte helt lätt att få till långa pass med tre barn och en sambo med oreglebundna arbetstider, men det fick bli det cyklande det blev. På onsdagen skulle jag ut medan sambon var ledig. Punka... Köpte en förpackning däck och slang och inväntade nästa lediga dag.

Planen var att cykla långcykling- 10 mil- på söndagen 3 juni. Den 1 juni tjongade jag vänster lilltå i en dörr. Tån blev blå och tre nummer större. Inga skor gick på. Dan därpå var det 4 grader varmt och regn i stan. Och förtioårfest för M. Vi var hemma kl 03... Och då bröt förkylningen ut. Med 14 dagar kvar kunde jag inte cykla! På nationaldagen fanns utrymme och tid för reparation och cykling. Lådan med slang och däck hade ingen slang... Så på torsdagen blev det T-bana för mig till Vinsta för byte. Morr. Den 10:e, med mindre än 1 v var och efter dotterns kalas, lagade vi cykel och jag gav mig av. Klockan var halv sex, ungefär. Jag cyklade ut på Ekerö. Trampade och trampade. När jag var hemmavid igen hade jag 9.2 mil på klockan. Det var bara att trampa 8 km till. Inte optimalt för förkylning och tå, men jag ville veta att jag klarade 10 mil.

På onsdagen cyklade jag kanske 15 min, men tån värkte och höger knä likaså. Det fick bli vila.

In i det sista visste jag inte om jag skulle åka. Väderkartan lovade regn. På tisdagskvällen var jag och köpte arm- och benvärmare och en regnponcho. Sadel- och styresväskorna var slut... :P

Tja. Knappt 2 månaders träning, varav i princip INGEN de sista 2 v. Förutom en galen 10 milsrunda. Hur skulle det gå!?

Utmana mig hit och utmana mig dit

OK. nu är det ju maj, då. Magövningar har jag börjat smyga lite med. Inte två pass/v, men i alla fall. Men springa?! Nope.

Däremot har jag dammat av min racer. Inköpt redan hösten 2009, sen kom lövhalkan, sen fick jag ont i knät och... nu är väl ursäkterna slut då? I lördags cyklade jag 22 km och igår 33, ungefär. Inte långt, men lite småförsiktighet är förmodligen bra. Och ärligt talat var det lite mer skav mellan i kontakten mellan sadel och mina ädlare delar. Ny sadel och nya byxor står på inköpslistan. Och nya skor. De gamla är lite för små, så fötterna domnar.

Och så protesterar mina knän. Det kan jag vara utan, så löpning får helt enkelt vänta.

Utmaning 18 april-18 maj

OK. Det är den 20:e idag, jag vet, men det är ändå 18-18 som gäller.

Under månaden ska jag
1) börja springa
2) hitta magmuskler

Springandet är svårt. Det måste ju ske kvällstid. Efter nattning, dvs efter halv nio. Och då blir det ÄNNU mindre tid för O och mig, och det är inte bra.

Planen: jogga/snabbgå en kvällsrunda på vardagarna, en kort (30 min el 5 km), och så en långrunda på helgen (min 7 km eller 60 min). I början får det bli gå-springa-gå.

Magen kan kanske vara lite enklare, även om golvövningar brukar vara hopplösa med all hårdragningshjälp från unge herrn.

Plan: 2 gummibands- och magpass/ v.

Otåligt

R är sjuk igen. Han var hemma igår och måste vara hemma idag. Det blir INGET tränande alls då. Å andra sidan ska jag träna hela dan imorron, så jag får väl mer än nog då. Men jag hinner inget hemma heller. Jag blir OTÅLIG!!!

Och så den där för-nade vikten som är så seeeeg. Det är S Å jobbigt att försöka hålla 1200 kcal/dag. Fast bara i må-tors. Fre-sön äter jag "som vanligt" dvs inget godis, kakor, inga skal till tacos, men jag äter såsen till maten, lite kolhydrater och jag dricker vin. 1 kg i veckan är bra takt, men det håller inte i längden vet jag ju. Då blir jag- just det- OTÅLIG.

Jag har 7 kg tröstlöst grav/slappfluff. Om jag är riktigt, riktigt duktig kanske jag kan bli av med dem till Italien v 26. Och utöver dem har jag 5 kg som jag borde nöta bort.

Jag blir OTÅLIG! Morr.

Och nu- bara plågor

Åt makrillknäckemacka, drog på mig lite vindtätt, lämnade barn och rullade iväg. Jag hade bestämt mig för att gå en mil. I forntiden kunde jag ju springa en mil, så jag tänkte att det MÅSTE ju gå att promenera en mil?

2 km lite halvraskt, sen 5 min jätteraskt+ 5 min raskt i "intervaller" under 6 km, 6 st blev det. Sen 2 km halvraskt som nervarvning. Vid det laget hade mina ben i princip stumnat. De två km som var kvar till stugan var snudd på hemska. Ingen energi kvar, värkande ben och en 10-månaderschef som började vakna lika hungrig han.

Jag hade struntat i solglasögonen när vi gick. Det blev 5 km kisande. Vårtecken: cirkusuppställning vid Råcksta, hackspettar vid Kyrksjön. Härligt.

...fast den lätta, lite lagoma träningsvärken i benen har ersatts av något som jag inte tror går över till lördag. Allt som inte dödar härdar?!

Jämna plågor

Lite träningsvärk i axlarna/skuldrorna, lite mer i låren/rumpan. Inser att jag kommer vara HELT ledbruten på måndag...

Mama bootcamp

Tisdag. Vaken sen fem. Nu har vi lämnat barn, ätit frukost, fyllt på med välling. Druckit en kopp kaffe till. Om 30 minuter ska jag vara vid blomsteraffären för en timmes muskelmanglande och socialsvettande.

Det blir bra, det.

Sälenträning

Vis av tre tidigare års Sälenresor vet jag ju att det där med mitt skidåkande kommer lååååångt ner på prioriteringsordningen. Det är barn som ska hämtas och lämnas, det ska handlas, lagas mat. Och så har vi ju numera en tredje liten person som tar plats i planeringen. Så i vår minipackning (för att få plats i bilen...) tog jag med mitt gummiband. Och jag har använt det NÄSTAN varje dag! När barnen var på skidskola och sambon åkte i backarna och den lille sov passade jag på så långt jag hann innan han vaknade. Lite utfall, lite armhävningar, tillslut lite magövningar. Två 8 km-promenader, tre 5 km-dito måndag- fredag. På fredagsmorgonen vallade jag skidor och gav mig ut vid halvåttasnåret när fadern vaknat och kunde ta över bebiskollen. Det var ren is i spåren. En jäkla fart när det lutade det minsta och inget att sätta stavarna i när man skulle upp för lutor. Näpp. Det blev ett snöpligt slut på det åkandet när jag gav upp och gick in igen. Jag har inte åkt på två år, så jag vågade faktiskt inte... Hade tänkt att göra ett nytt försök när solen tinat upp isen lite, men se då var det kräksjuka in da house, så det blev inget med det. En rask promenad till Hemköp för att köpa blåbärssoppa och Cola till sjuklingen bara.

Och så lite egen magsjuka på lördagen när vi landat i Bromma. Träningsvärk i magen och minus på vågen, våfflor och vin till trots. : )

Den sjuka Sälenveckan

Äntligen dags för en fjällvecka med kusinerna och farmorfarfar slash mormormorfar. Minsta kusinen hade 40 graders feber på påskafton, men var bara hostig på söndagen när vi kom upp. Hans bröder däremot hade fått feber och kunde inte träffa oss när vi kom fram. På måndagen började skidskola, kusinerna gick på Alvedon. Ingen lek på eftermiddagen. På tisdagen fortfarande lite febrigt i kusinstugan, och på eftermiddagen precis när O gett sig ut med storbarnen på skidäventyr kräktes den yngste. Över hela mig. Han roade sig med det hela kvällen, men natten blev lugn. På onsdagen fyllde kusinpappan 40. Firade med feber... Tårtfika och lek utomhus för de svältfödda kusinerna.

På torsdagen var alla OK. Lek, middag och mys. Härligt! På fredagsmorgonen mådde sambon kymigt, men åkte på förmiddagen och var ganska OK. Våffelfika i vår stuga. Mitt i alltihopa var det bara att konstatera att det VAR kräksjuka som lilleman bidragit med- sambon blev dålig. Barnen lekte ute hos kusinerna, jag gick och handlade. När barnen lagom kom in bleknade storsonen och klagade över illamående. Han hann precis utanför dörren på kusinernas stuga... Hem med honom till den tillfrisknade fadern. Tillbaka. Mötte farmor med dottern. Hem med henne. Jag och lilleman fick mat och umgänge hos kusionerna innan vi gick hem till sjukstugan. Båda stora barnen hade varit dåliga...

På lördagen var storbarnen och fadern ute på en sista tur i backarna medan jag började städa. Vi städade, käkade lunch, och sen började jag känna mig lite konstig. Hemresan var HEMSK, men proflaxandning är bevisligen dämpande på illamående. Jag rusade in på toa när vi kom hem, och 20 minuter senare kom frukost och lunch upp med eftertryck.

En SJUK Sälenvecka helt enkelt. Fast det var ganska mysigt också :)

Ojdå, så läskigt

Det är inte nog med att jag anmält mig till BBC i år. Jag kom inte med på spinnigpasset som jag "tryggvalde". Tänkte att spinning vet jag ju i alla fall vad det är.

Fast, jag kan förmodligen behöva bli lite awesome! : )

Dymmelonsdag

Det var deppigt i helgen. Och förkylt. Men vinochprat på fredagen, middag på stan i lördags och italiensplaneringsmiddag i Sollentuna i söndags. I söndags hade jag INGEN smak alls. Bra så- det var enklare att inte käka fikabröd eller överäta av mamma Ms goda mat. På lördagen var jag ute i snålblåsten 1 tim 17 min och gick, och det ÄR faktiskt bra för humöret att få röra på sig.

I måndags var jag ÄNNU surare. All städning från i fredags var BORTA, så det var liksom att börja om från början. Det jag bett barnen röja var såklart också oröjt. Argmamma. Hämta fem barn från skolan. R och hans kompisar skulle på sin gympa och L skulle leka med T. Killarna fick mellis på altanen som värmts av solen och tjejerna lekte i Ls rum. Spaghetti o köttfärssåsmiddag till familjen. Skjutsa T när O hämtat och lämnat hem killar, åka och hämta spjälsäng och gåvagn i bostadsområdet intill. Äta lite tomatsoppa. Sova. S var vaken mellan midnatt och kl 01. Tjoho. Sen vaknade han 04. Och halv 6. TRÖTT. Stackarn är snuvig och täppt, så jag förstår honom, men ÅH så trött man blir!

Fast solen sken i minusgraderna och halsen som borde "dött" av nattens brist på sömn var bättre, så jag kånkade iväg till mamabootcampen. Det ÄR ju så roligt. Tog det lite lugnare med utfallsgången (måste klara trappor när man är hemma med bebis i hus med källare...) men tog i mer med överkroppen. Det gick förvånansvärt bra att knata på i hög fart. Härligt!

Sen blev det barnhämtning utan medföljande kompis, så R och jag hyrde Tintin på vägen. Förbereda mat. Cykla till kören. Sju av oss sjunger på Långfredagen, och med körledaren som andretenor ska vi försöka sjunga åttastämmigt acapella. Hur kul som helst. Cykla hem. Varm soppa!!

Så det blev en riktigt bra start på veckan, även om man inte kunde tro det i helgen.

Bättre humör, helt enkelt.

Ledsen, ledsen

OK. Det är bara 5 dagar, men ändå. 1200 kcal/dag och jag har rört mig minst för 300 kcal/ dag, oftast 500 kcal eller mer. Jag äter inte ens motsvarande min basala energinivå. Det BORDE ju synas på vågen?

Nope. Inte syntes det, inte. INGENTING. Tog måttbandet. Neejdå. Inte där heller. Hur är det möjlig att min kropp inte överhuvudtaget reagerar när intaget är mindre än uttaget, och så otroligt mycket mindre än för 6 v sen? Jag tycker att spegeln säger annorlunda, men siffrorna talar ju ett "sant" språk.

Att vara så ledsen över sin kropp gör att det blir så svårt att fortsätta kämpa på. Det spelar ju liksom ingen roll!?

Förkyld är jag också, rejält dessutom, så mitt tränande havererar såklart. Morr.

Och så snöar det. Det är liksom ingen hejd på eländet idag...

Fredagsfeeling

Det är grått, kallt och det småsnöar. Jag vaknade med halsont och huvudvärk.

M E N jag har fått i mig frukostsmoothien med kesella, hallon, proteinpulver och lättmjölk, andra muggen kaffe ryker bredvid mig. Träningsvärken har gått från gräslig till uthärdlig. Ikväll ska jag dricka vin och skvallra med fem av mina favoritmorsor (från mammagruppen -05).

Tjoho. Det är en GOD fredag!!

Stelbent

Den där träningsvärken blir bara värre. Jag börjar bli orolig att jag inte kommer gå ens på tisdag när det är dags för nya utfall... Jäklarns.

Det blev en promenix i rask takt med barnvagnen idag. Ömsom sol, ömsom nästan hagel. Aprilväder. Vårvarning, alltså!

Har legat på ca 1200 kcal/dag denna v. I morgon blir det mammamiddag med vin och snack/snacks, och på lördag ska jag bli utbjuden på restaurang av två gamla kompisar. Misstänker att de där kalorierna jag "sparat" hittills i veckan kommer att användas! Nåja. Det GÅR ialla fall att leva drägligt på 1200 kcal, så jag får väl ta samma upplägg nästa vecka. Måndag-torsdag. Sen är det påsk. Och Sälen...

Träningsvärk och kalorikoll

OK. Jag går inte i trappor idag. I alla fall inte NERFÖR. Inte med bebis i famnen. Och jag går helst inte på toa. Att lite utfallsgång kunde ge lika brutal träningsvärk som ett Brolopp är skrämmande. Otränad? Jasså...

I måndags joggade jag ju mina första två km på 1,5 år dessutom, och jag misstänker att det spär på det hela lite. Så idag blev det VILA. 2 timmar med sonen på förmiddagen och nån halvtimme på eftermiddagen för att få honom att komma till ro.

Kalorikollandet är ganska intressant. Idag har jag kommit upp i den otroliga summan av drygt 800 kcal. Man kan faktiskt äta sig mätt på det. Macka till frukost, sallad och kött till lunch och tomatsoppa med kikärter till middag. Intressant. Ska äta lite till- eller kanske dricka- innan jag går och sover. Tror att min kropp inte riktigt uppskattar svältande!

Mama bootcamp

E´s mamma har tränat på gym sen han var nån månad. Det har inte S´s mamma, dvs jag. Sist jag var på gym var när L låg i min mage. Våren 2005. Sen har det i vågor använts lite gummiband och armhävts lite härhemma, men nä. Inget organiserat. Så sa E´s mamma att "vår tränare drar igång ett Mamabootcamp nära oss i slutet av mars". Jag sa "åh, jag är på". Sen tänkte jag efter. : )

Vågar inte, kan inte, orkar inte rent fysiskt, skäms, har inga bra kläder längre... Många ursäkter. MEN så hoppade jag ur skyddsnätet, skippade hängslena och lipade åt Jante. Anmälde mig.

Lämnade barn. Letade efter träningskläder. Hm. De långa-sköna gick ju sönder i maskinen. De halvlånga, lite tjockare hade hål på rumpan. Vindjackans dragkedja var sönder. Men jag fick på mig några paltor och kom iväg. Jag hade lyckats hålla S vaken, så han somnade som en gris (och sover ännu efter 2tim o 40 min!). Solsken. Andra mammor med vagnar på väg.

10 stycken och en laddad Annika med gummiband och glada tillrop. Att det skulle vara kul trodde jag. Men såhär kul? Promenaduppvärmning kanske 10 min. 3*3 stolpar utfallsgång (satans ont i rumpan efter 2...), 7-8 min promenad, "trädstamsrodd" med gummiband 2*15, promenad 10 min inkl turbobacke, 3*15 dipp-plankövning, promenad, armhävningar-10 bic.curl-10 axlar gånger 3. Slutpromenad, stretch.

Hem via affären, hem till en okryddad omelett med keso, kesella, jordgubbar och hallon. Och en son som faktiskt precis vaknat!

...och jäklar va ont jag har i rumpan...

Hur jäkla motigt som helst

OK jag var deppad igår. Så mycket fokus på att äta bra och röra sig mycket och ändå bara 400 g ner. Det blev macka och bulle till frukost/fika (halv tolv när jag lämnat dotter på kalas). Sen blev det inte mycket mer förrän middag (tonfisk, yoghurtsås, jordnötssås, grönsaker, ½dl råris). En halvtimmes promenad från Coop eftersom vi inte gick in i bilen med vagn och ny cykel...

Tänkte att det kanske var lördagens fest som "satt kvar" igår. Så jag vägde mig. Och vägde 1 kg mer än igår. Tro mig att det känns helt galet.

Om jag inte bryr mig går jag alltså upp i vikt. Om jag anstränger mig står jag i bästa fall still. Modstulen är en ganska bra beskrivning på hur jag känner mig. Man SKA gå ner i vikt om man får i sig färre kalorier än vanligt OCH rör sig mer än vanligt. Men nej. Inte jag.

Dottern är precis likadan. Sen i julas har vi varit BENHÅRDA. Inte minsta lilla extra kalori. Vi ser till att hålla hög vardagsmotion (gå till skolan, ut och studsa etc). Resultat? Inte går hon ner i allafall, utan hon ligger still i vikt. Hur orättvist som helst.

Jag har "köpt" en matdagbok på nätet för att hålla koll på in- och uttag. Jag börjar bli desperat! Så länge jag är såhär tung vågar jag nästan inte börja springa!

Ganska frustrerande

Den här veckan har jag verkligen "varit duktig". Ätit ännu mer medvetet än de tidigare 30 dagarna och gått och gått och gått.

Då blir jag ganska frustrerad av att upptäcka att det är fantastiska 0,4 kg ner på vågen. Ganska lätt att bara ge upp, faktiskt.

Jag vet att ett halv kilo i veckan är "lagom" takt, men det blir liksom lite roligare om det går lite snabbare i starten, när man faktiskt riktigt ansträngt sig! Inga kakor, inget godis, inga mackor på fem veckor, men ÅHH vad segt det är.

Morr. Morr, morr, morr.

Idag blir det sirapslimpa. Och en kaka. Och depp. Ny vecka, nya tag imorgon.

Våronsdag!

Det var så fint väder idag. Visst boooorde jag ha städat. Och jo, jag vek lite tvätt. Men när S vaknat, ätit och ÄNDÅ skällde på mig gick vi till Spånga och handlade på Coop. Tänkte ta bussen hem, men så hade jag ingen lust att åka med en förskoleklass. Så vi gick. I solen. Hann bara hem för lite vatten och för att få i S lite mellis. Iväg till skolan. Jag hade inte ätit nån lunch, så det dröjde ganska länge innan jag återhämtade mig trots vatten, mat och mer vatten. Först när jag fått kaffe började jag bli en lite trevligare mamma igen!

Lagade mat (fisk- recept på vispgräddepaketet) och gjorde kalvfärsfrikadeller till imorgon (kort datum, 60 kr för 900 g. Kunde inte motstå).

Läsa läxa med barnen. Och så promenad med två andra FkA-mammor. 1 timme i bitvis rask, bitvis lite makligare, takt.

Jag har gått drygt 18 600 steg idag. 11000 kcal enligt Ipoden. Hade tänkt köra lite styrka också, men nu är jag helt slut. Mitt högra knä börjar protestera. Kanske faktiskt skulle ta den där vilodan imorron?

Kikärtssoppa!

Brukarna med kikärter har länge stått och glott på mig i matkällaren. Häromdan tänkte jag "soppa!". Och i förrgår öppnade jag och läste- av en slump- Buffétidningen som kom för ett bra tag sen men som legat i läsa-nån-annan-gång-högen. Där FANNS en kikärtssoppa! HA! Det skulle alltså gå att göra soppa på de små krabaterna!

Jag slängde ett öga på receptet och insåg att jag inte skulle orka handla nån salladslök. Så det blev såhär:

2 hackade gula lökar frästes i 1 msk kokosolja. I med 2 rivna morötter och 2 rivna vitlöksklyftor och fortsätt fräsa 5 min. På med 1 msk spiskummin, 2 tsk koriander, 1-2 tsk chilipulver, salt och vitpeppar. Smula över 2 kycklingbuljongtärningar. Slå på 1 dl vitt vin (fanns kvar en slatt i kylen sen helgen!). Puttra litegrann. Häll på 6 dl (kokande) vatten. Låt alltihop puttra 5-10 minuter. Mixa med mixerstav. Smaka av med salt, späd ev med mer vatten. Serveras med en klick turkisk yoghurt.

Allt utom kryddorna var eko. Bra!

I-pod eller Garmin?!

Hmm. De är inte riktigt överens, tror jag. Gick halva vägen till kören, enligt stegräknaren (Ipoden) 6600 steg och 400 kcal. Glömde nog starta klockan : )

Så. Det blev en promenad idag också. Inte så mycket power, men walk. Imorron kväll ska jag promenera med FkA-mammorna är det tänkt.

Yoghurt-keso-kesella-kokosolja-bär till frukost, treäggsomelett, sallad och avocado till lunch, gårdagens matrester till middag. Lite nötter. 1 msk vin när jag lagade mat till de andra. Kikärtssoppa. S hann smaka på den innan jag gick iväg, och han verkade uppskatta den!

Skavsår?!

Men hallå! SKAVSÅR!!? Jag borde ha kommit ihåg att jag brukar få det av MBT-skon, men det gjorde jag inte. Höger häl är inte grann. Möjligen färggrann?!

Idag står 40 min powerwalk på "schemat". Svårt att få till när sambon kommer hem lagom tills jag måste RUSA för att ta bussen till kören. Tänkte gå från B-plan, men det tar inga 40 minuter. Inte blir det så mycket "power" heller i snyggstövlar.

Nåja. Pratade allvar med min mage förut. Jag ser ju ut som en av de där "eftersuperbantningsbilderna" när sjok med gamla tömda fettpåsar draperar sig runt de nedbantade. Det blir baddräkt med inbygd gördel i sommar!

Måndagsmat

Familjen åt stuvade makaroner och korv. Även om jag inte kolhydratvägrar längre så... Nä. Och en sån där eko-korv räcker faktiskt inte om vi alla fyra glupande vargar ska äta.

Så jag:
tärnade 1 stor zucchini och la i en form. Kryddade med koriander, spiskummin, chilipulver, paprika, oregano (taco, typ!), salt o peppar. På med en burk tomater och ca 100 g solrosfrön. Blanda. Hackade 2 klyftor vitlök och 2 msk persilja och blandade i tillsammans med 1/2 gul lök i hack. Blanda. På med tärnade ostrester från kylen och SKJUTS in i ugnen.

Åts med dipprester från lördagen. Hur gott som helst. :)

En promenad avklarad

Det blev 4.43 km, 40,37 min. 270 ynka kcal. Det är 5 dl lättmjölk, typ. 6830 kcal kvar för att ha bränt ett kg.

Herrrrrrrrrrrrrrregud.

Post trettiovitadagar måndag

Gårdagskvällens konsert på Beckis gick riktigt, riktigt bra. Lite extrakul var att paret Dominique satt i publiken!

Väl hemma blev det lite välförtjänt vitt vin. Medan jag läste för storsonen ynkade dottern över sin ömmande mage. Och SPLÖTSCH så förstod vi varför. Kräksjuka. Så parkerade med S i Ls våningssäng och hon fick ligga uppe i storsängen med pappa. Och sen var hon uppe minst en gång i timmen till kl 4. S hade väldigt svårt att somna om. Men jag såg Äkta Människor på SVTPlay, så det gjorde inget. När hubotarna väl tuffat klart (för den här gången?!) somnade han snällt.

Så. Måndag igen. Och det SNÖAR!? Hrmf. Och jag har, som sagt, en sång resa framför mig. Grubblade igår om det gick att hitta något sätt att bränna 7000 kcal/v, men jag kom fram till att det nog var ganska utsiktslöst. MEN det kan ju inte skada att följa Martin Lidbergs åttaveckors powerwalksprogram från Aftonbladet.se?

Bortom alla mardrömmar!?

Det här var värre än jag trodde. Verkligen värre än värst.

Jag vägde 10 kg mer än jag trodde. 15 kg mer än jag borde. 20 kg mer än jag vill. Kanske tom 25 om jag verkligen tänker till... Det är inte precis något man fixar innan stransäsongen, det. Det väntar BBC (om betalningen funkat), 40-årsfester, italienresor och bröllop i Skåne.

OK. Jag HATAR verkligen min kropp som suuuger upp allt och som inte alls vill släppa minsta lilla gram. Jag önskar verkligen att jag kunde ta till enquickfix och låta en plastikkirurg skära/suga bort de värsta ansamlingarna.

Jag hade tänkt att smyga in lite kolhydrater igen, men nu vet jag inte. Det är mycket "matmys" inplanerat framöver: mammamiddag, mammamiddag på stan, restaurang med två gamla kompisar. Och så påsk och Sälen.

Jag säger som Ranelid "Herrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrregud". Och ikväll, efter konserten, blir det vitt vin och sista avsnittet av "Äkta människor".

Sista kvällen!

Imorron fyller lilleman 9 månader. Hans mamma ska väga sig efter en månads kolhydratvägrande.

Jag vet att jag kommer bli förtvivlad över att jag är så j-kla tung. Fast nu har jag ju alltid varit tung, även i mina minst tjocka perioder. Jag ser bilder på mig när jag har BMI i det närmaste 25, och jo, jag ser faktiskt inte speciellt tjock ut. Visst är det märkligt.

Nå. Har avslutat mina trettio dagar med att sjunga i Tyska Kyrkan. Bruckners E-mollmässa och Stravinskys Symphony of Psalms. Det gick... sådär. Nytt försök imorgon. Mellis/middag blev tre kokta ägg, 1/2 liten burk Keso (varför finns den ekologiska Keson bara i småförpackning?!) med hallon. Smarrigt. Och så lite nötter. Nu blir det lite silverté på grädde och vatten. Och lite paranötter. Och så lite av dippen som var kvar efter familjens lördagsmys. TUR att gurkan var slut. Annars hade jag förätit mig!

4 dagar kvar

Sen var det faktiskt klart med de 30 dagarna. Det har gått så väldigt enkelt, tycker jag. Och gott har jag ätit. Avocado, hallon, räkor, ost. Mmm.

Förra gången åt jag mer ost och använde mer grädde, men nu känner jag inte längre för det. Det kommer larm om riskerna med rött kött, och det mättade fettet ska man ju undvika. Det ÄR inte så svårt. Eller, tja, sambon och barnen är kanske inte lika lätta att få med på tåget.

Träningen går ju sådär. Idag blev det promenad till Coop (8000 steg) plus lämna och hämta barn.

Men om fyra dagar är Stravinsky/Bruckner-resan avklarad, så då fnns det inga såna hinder för att övergå från promenad till jogg. Något att se fram emot!

Men vad i...

VAD är nu detta? Ont i halsen?! Snuvig!?!?

Det har jag verkligen inte beställt. Vi har kör ikväll och på torsdag, och på lördag sjunger vi i Tyska Kyrkan och på söndag på Beckis. Sen tänkte jag ju damma av springskorna igen.

Nä. Jag har helt enkelt inte tid att bli förkyld- igen- just nu!

Ska prova om det funkar att vila mig i form. Gör det inte det så är det iallafall rackarns mysigt att ta tupplura med myssällskap.

Sista veckan!!

Måndag igen. På söndag "fyller" minstingen 9 månader och jag har kolhydratvägrat en månad. Jag upplever absolut att megavalken blivit mindre. Typ från dumperdäck till kanske traktordäck?

Till frukost idag turkisk yoghyrt blandat med lättyoghurt och frysta hallon. Fick för övrigt hjälp att äta det. Även unge herrn tyckte det var gott!

Några ostkuber, lite valnötter till mellis/ fika. Till lunch MASSOR av blandad sallad, kycklingfilén som jag passade på att tillaga efter bullbaket igår när ugnen var varm (präktighetspoäng...) och en sås gjort på: 1 msk kokosolja, 3 msk jordnötssmör, 1 krm sambal oelek, lite chilipulver, 2 msk limejuice och lite vatten. Värmde bitar av kycklingen i det och hällde det sen över salladen. Gott!

Funderar på det här med mat framöver. Googlar, tänker. Känner efter. Det är jättelätt att låt bli kolhydrater, men om man nu ska försöka landa lite lagom sådär. Medelhavskost tilltalar mig och stenålderskost.

Jag vill ha: grönsaker, kött, fisk, ägg, feta, mozzarella, oliver, yoghurt. Klarar mig utan grädde, mjölk, creme fraiche. Fast utan den typen av mejeriprodukter är det faktiskt jättesvårt att få runt vardagsmaten. Framförallt sen när jag måste börja jobba igen och ekorrhjulet snurrar så fort att det flimrar framför ögonen när man ska sova.

...och sen var det ju det där med träning. Så självklart, men så hopplöst svårt att prioritera i alla ska-baran.

Söndagsutmaning...

...att baka 100 bullar utan att smaka deg eller fyllning går bra. Men att ta ut dem ur ugnen och lägga dem för att svalna på ett galler och att servera resten av familjen eftermiddagsfika med de fortfarande ljumma bullarna- DET var en riktigt utmaning det.

Fast jag klarade det!

Dottern tjatade sig till att studsmattan skulle upp idag, trots att våren inte riktigt, riktigt är här. Ochnu studsar tre glada ungar för fullt. Ett vårtecken, om inte annat.

Tre veckor passerade!

Tre veckor med mellomys, småkrasslighet, resa till Farmorochfarfar. Men INGA kakor, bullar, mackor, potatisar. Inget ris eller vin. Ingen pasta, ingen choklad.

Jag känner mig Riktigt Duktig!

Igår blev det till och med en lååång barnvagnspromenad. Tänkte mig en timme. Det blev 2 timmar. 11 km, 14 000 steg. Och faktiskt- man KAN få träningsvärk av att bara promenera. Inte riktigt i form, kanske. : )

En vecka kvar till "invägning". Jag bävar...

PS nä, fortfarande ingen kram, ingen komplimang. Men vi är ju alla olika... DS

Obehaglig insikt

Jag behöver beröring och komplimanger för att gå runt. Helst från den jag lever med. Fast sånt är inte så viktigt för honom. Det är t ex en vecka sen vi kramades. Är det normalt, eller? Min tolkning är att han inte vill krama mig för att jag är ful och tjock och naturligtvis för att han helt enkelt inte tycker om mig. Som om det skulle vara bra för nån att tänka så.

Den obehagliga insikten var dock en annan. Våren 2008 var min kör i Italien. Det var ungefär samma situation hemma då som nu, och jag mådde inte så himla bra. Körmedlemmarna hann prata ganska mycket med varandra under den där veckan. Jag minns att jag frågade en av basarna om han nånsin gav sin fru komplimanger. Han tittade på mig som om jag var konstig och sa "jaaa. Det gör jag nog nästan varje dag". Jag kommer PRECIS ihåg den där värken i mellangärdet som spred sig då. Den är samma idag när jag tänker på händelsen.

Den obehagliga insikten är att det är 4 år sen. 10% av mitt liv. I 10% av mitt liv har jag levt med en människa som A L D R I G säger att jag är fin, bra eller på annat sätt är intressant/värdefull/speciell för honom. Aldrig ett spontant "oj, va fin du är" de numer få gånger jag klär upp mig och tar på lite smink. Jag brukar vänta för att se om det ska komma, sen frågar jag om det ser OK ut. Han brukar svara "jodå". I bästa fall har han i alla fall tittat på mig.

Och tänk om han har rätt. Jag är faktiskt inte värd speciellt mycket.

Mera mat!

Dagens hopkok:

Bryn 500 g lammfärs. Lägg i 2 tunnstrimlade gula lökar och pressa i 2 vitlöksklyftor. Sänk värmen och låt löken mjukna. Krydda med paprikapulver och oregano (kanske 1 tsk resp 1 msk), salt och svartpeppar. Häll i en burk goda, krossade tomater. Låt puttra ihop, smaka av.

Hyvla två "normalstora" zucchinisar med en osthyvel ner i en bunke. Pressa över 1/2 citron och strö över lite salt. Blanda, låt stå en liten stund.

Lägg hyvlet i en ugnsform. Bred över färsen. Strimla över lite paprika. Vispa ihop 1 burk creme fraiche med 200 g god feta och "klabba" över. Skjuts in i ugnen på sissådär 200 grader 20-30 min, tills zucchinin är mjuk och fetatäcket fått snygg färg.

Till: oliver, matvete.

6 mars, vårtisdag!

Solen skiner, snön är borta, fåglarna kvittrar. Varje steg ute i knastret väcker lusten att börja springa. Men. Det får vänta till efter körkonserterna 17-18 mars. Jag BRUKAR trilla dit på förkylning när jag börjar träna ute, och det är inte läge just då. Den 18 mars är slutdatum för min kolhydratrensning. Faktiskt bara 12 dagar kvar! Mer än hälften avklarat, helt utan problem.

Helgen hos Farmor o Farfar klarade jag också. De bjöd på broccolipaj i fredags, men utan skal var det väldans GI. Ägg till frukost, fisk i ugn med cremefraiche och kräftost (jaja, den kanske inte är renlärig) med sallad till middag. Blomkål, gurka och dipp till Mellon.

Igår blev det ugnslax med olja o sesamfrön. Nudlar och wok till familjen, sparris till mig (så SYND det är om mig!!) och kall sås med vitlök o lime. Idag blir det lammfärs. Tror att jag ska göra nån gratäng. Med zucchini, tomat, vitlök och feta. Yoghurtsås till. Blir nog bra.

Onsdag, 12 dagar avklarade

Såhär mitt i andra veckan hade jag tänkt komma igång med lite träning. Det KÄNNS som om bilringarna har börjat få lite punka, och det får gärna fortsätta pysa. Men myspys ger inget fett-pys. Men något tränande har det inte blivit. Det är så svårt att få ihop planering och prioritering.

Idag åt familjen tacos a lá Linas matkasse. Jag kände inte alls för det, och plötsligt var det för sent att gå och handla lite grillad kyckling till mig. Det blev såhär:

2 tinade, delade kycklingfiléer kryddade med paprika, salt, peppar. Brynte i kokosolja. Drog ner värmen, la i bitar röd och grön paprika och hackad vitlök. Det fick steka en stund. I med 1 dl jordnötssmör, 1 msk tomatpuré, saft från 1/2 lime, lite salt, 1 krm sambal oelek som fick fräsa lite. På med 1,5 dl vatten, och sen fick det puttra tills kycklingen var klar. Det blev faktiskt precis hur gott som helst.

Springsug

I fredags hann jag med en 50 minuters rask promenad. 6500 steg, drygt 5 km. Det är nästan barmark, och ÅH, så sugen jag blir på att SPRINGA igen!

Men, efter tre veckors sjukstuga, ett års o-tränande, tung körkonsert i faggorna tänker jag ta det VÄLDIGT lugnt. Den 19 mars känns som en bra dag att börja springa på!

Åtta kolhydratsrensade dygn!

Jag är förvånad över att det har gått så enkelt, stolt över att jag gjort 1/4 av den här månaden.

Igår blev det äggröra (på mormors vis, fast utan mjöl. Kokt, inte scramblad!) med hallon och kokosolja till frukost. Tonfisk och blandad sallad, kesella-och majonnäsdressing, 1/2 nygrillad kyckling I PANIIIK efter att ha varit stödsångare på ett bröllop, ugnslax med färsk spenat och gräddfilssås till middag, lite gurka och dip till mellon och så- lite turkyoghurt, grädde och frysta hallon när kvällssuget satte in.

Ingen choklad, inget fikabröd, inga mackor, ingen pasta, ingen potatis. Ingen frukt, inga rotsaker (utom moroten i wokgrönsakerna häromdan).

Och jag TROR att jag faktiskt har tappat litegrann. Kläderna sitter lite, lite mindre tight!

Om tre veckor ska jag upp på vågen. Usch. Jag kommer bli skitledsen för att jag är så tung. MEN jag får väl använda tiden fram till dess att träna mig mentalt för att se kilo-siffran som en utmaning, inget annat.

Fembygnsprognos...

Inte minsta lilla bit kaka, choklad, godis eller macka på fem dygn. Det känns jääättelänge, fast det är ju inte. Karaktären sätts hårt på prov många gånger varje dag. Igår skulle det köpas semla som efterrätt till soppan. Men de var slut på bageriet och sambon inhandlade nån form av moussebakelse. Vi snackar nötter och choklad. Tuff prövning. :)

Men, man kan mixa mandel med lite grädde och lägga på hallon och strö på lite kokosflingor. Väldigt gott!

Apropå yoghurten- vår spinkiga åttaåring tyckte den var jättegod och ville ha två. Den överviktiga snart sjuåringen TVÄRDISSADE den. Undrar jag om det finns något med smaken som gör att hon föredrar "riktigt" fett? Intressant.

Gårdagens lunch blev en soppa. Fräste fryssvamp, i med sojabönor, röd paprika, lite purjo, på med buljong (Kung Markattas). La en stor bit brie i min soppmugg och hällde sen på soppan. Gott, faktiskt.

Till middag åt familjen soppa. Jag gjorde en "äggröra" och åt en grönsallad. Efter tre dagar med sjukling hemma är det slut på ALLT- tomater, tonfisk, broccoli, grädde...

Kokosolja i yoghurten?

Jajjamensan. Naturell yoghurt, keso, lite frysta bär, lite pistaschnötter och så lite skrap på kokosoljan från kylen. Hur gott som helst!!!

Förresten- jag hade köpt småburkar yoghurt med 0,1% fett. De var lagom i storlek (100 ml) och därmed bra att ha före gympor och sånt. Jämförde sen deras kalori- och innehållsförteckningar med Hjordnäras 3%-iga yoghurt med päron och kvitten.

Burkarna: 88 kcal/100 g, 18 g från kolhydrater och bara 0,1 g från fett
Hjordnära: 75 kcal/dl, 11 g kolhydrater, 3 g fett.

Gissa dessutom vilken som är ekologisk och ljuvligt god?!

Vad är haken?

Hela helgen, måndag och halva tisdagen har gått OVÄNTAT bra. Grönsaker med dipp till Mellon, omelett eller yoghurt med keso till frukost. Tomater, avocado, ostar, sallad, broccoli. Största utmaningen hittills var nog att bre mackor på nyköpt, mjukt, doftande bröd (typ hönökaka) till sonen och hans kompisar som behövde påfyllning mellan skola och gympa. Men det gick. Så, VAD ÄR HAKEN?!

Gårdagens lunch blev: hackad spenat fräst tills den tinade, i med lite grädde, tonfisk och mozarella. På med lite keso. Tomat till. Faktiskt oväntat gott!

Idag blev det "omelett" på vitorna som var kvar efter familjens carbonara igår (jag åt kokt broccoli blandad med ihopfräst lök-tomat-röd paprika, alltihop gratinerat med gorgonzola och lite solrosfrön)+ lite grädde och majjo (blev som äggröra, faktiskt), tonfisk, kapris och tomat.

I söndags blev det en ganska lång promenad. UTAN min musikmaskin som har pajjat. J Ä V L A R!!! För det första behöver jag den för att öva till kommande körkonserter, för det andra har jag ALL min musik där, framförallt en massa Winnerbäck. Tydligen finns de inte i Itunesbiblioteket på datorn. Kanske på gamla- den som jag använde när poden var ny. : ( LEDSEN!!!

Ikväll ska jag på viktutbildning för dottern. Det ska bli jätteintressant att se vilka de andra föräldrarna är som "misslyckats".

Nu får det vara nog!

Alltså det här med prioriteringar. Vi har ett hus i konstant kaos som kräver onödigt mycket tid, så jag har inte känt att jag kan prioritera långa promenader, träning etc. Det kan ju verka så lätt att "det är bara att bestämma sig", men jag mår SÅ DÅLIGT av kaoset och vill ha harmoni omkring mig. Så då prioriterar jag det och mår SÅ DÅLIGT av att jag ser ut som om vår åttamånadersbebis ska bli storebror vilken dag som helst. Moment 22!

Men nu får det vara nog. Sockret MÅSTE bort. Jag MÅSTE komma ut och röra mig. Varje gång jag får gå en rask promenad UTAN vagn, helst i dagsljus, dansar endorfinerna rumba och jag får en så härlig lyckokänsla i kroppen. Det liksom bubblar. Det ruset är ju ändå bättre än sockerkicken eller lojheten efter ett glas vin.

Så, från 18 februari till 18 mars är det kolhydratsstädning i min kropp. Jag måste nog stärka mitt pannben, för det är SÅ lätt att äta något brödigt när man skrotar hemma hela dagarna...