Den här tröttheten har dragit in lite som ett stooooort lågtryck från Brittiska öarna mitt i sommarn. Långvarigt, tryckande, segt. Oh my God så motigt. Känns som om jag kunde sova 20 timmar om dygnet och ändå längta efter mer!
Igår åkte jag hem från en förmiddag på ett projekt. Tänkte att jag skulle försöka träna en timme innan jag hämtade barn. Men jag var trött, hängig, hade ont i huvudet och frös, så jag vilade istället. Toksomnade mitt på blanka eftermiddagen. Somnade sen igen när jag nattade minstingen och somnade utan problem vid kvart i elva när jag väl kom i säng på riktigt. Ändå var jag zoombiedöd imorse med huvudvärk och seg kropp.
Vad ÄR det för fel? Och kroppen som börjat vänja sig vid att bli använd igen har börjat få abstinensont. Höfterna låser sig och det värker i knät. Och igår var jag så LEDSEN för att jag fortfarande ser så övergravid ut, trots två månader med koll på intag generellt, trots 6 v utan alkohol och trots 2,5 v utan socker. VA FA-AN dumma medelålders, stenåldersanpassade kropp.
Mäh.
Den här veckan känns verkligen som förlorad. Jag vågar inte tära på marginalerna med att prioritera träning framför sömn eftersom jag INTE vill att förkylningen ska bryta ut lagom till lördagens barocksjungande.
Sen är det en vecka kvar av mitt sockerstopp. Jag HOPPAS att det ska gå att börja cykla efter påsk, fast mht att det är minusgrader och att det har börjat snöa igen så vete sjutton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar